DEN AVGÖRANDE STRIDEN
Jennipher Karnerfors 8:B
Inledning
En pojke vid namn Alexus blir som flera andra pojkar och män tvingad ut i det stora kriget, de som inte medvärkar i kriget blir avrättade... Alexus är en av de yngsta som blir tvingade ut i kriget. Alexus är bara 16 år och har rätt så mycket hela livet framför sig men vem vet vad som händer medan han är borta. Han kanske aldrig kommer tillbaka till sin lilla fattiga by...
Berättelsen utspelar sig för länge länge sen i ett litet land vid namn Eutopia, det brukade vara fridfullt tills kungens tyrann till bror kom och ställde till det för alla invånare. Kungen sitter fortfarande vid tronen men det har blivit fattigare och svårare att kunna livnära sig på det dom har.
Alexus stod ute och skördade de sista grödorna i den alldeles fattiga byn när en vagn drog upp vid huset och en lite knubbig man klev otympligt ut ifrån vagnen och ut i leran ”Alexus du ska obligatoriskt vara med i kriget mellan vårt land och den onda styrkan, är du inte med och krigar blir du straffad med avrättning” sa han med en ganska snobbig röst och såg på Alexus. Alexus nickade lätt och skrev på avtalet innan mannen åkte iväg.
Med snabba steg gick han mot sin fader och såg på honom.
”Far...” Orden kom ut tyst men det var hörbart för att hans pappa vände sig rätt så snabbt sig om. ”Vad är det son?” frågade han oroligt och torkade av händerna på den smutsiga och unkna handduken ”kriget...” var det ända Alexus sa samtidigt som hans pappa tappade handuken i golvet. ”Du? Ska du? Måste du? Vad händer om du dör Alexus. Du har hela livet framför dig”, sa han och gick mot sin son ”Du är min enda son och du får inte dö som din mamma”, sa han med smått panik i rösten och la händerna på båda sidorna av hans armar. Med en sorgsen blick såg Alexus ner och svalde ”Jag måste, obligatoriskt jag blir avrättad om jag inte är med och strider...detta är för vårat land. Tänk vilken skillnad detta kommer ge”, sa han och log halvt om halvt.
Efter flera veckor av hård träning dygnet runt hade nervositeten tagit honom hårt och han var extremt nervös för vad kriget skulle leda till i slutändan. Kanske var detta sista stunden med honom i livet.Hästarna kom slutligen med hans vagn som han skulle åka med mot bergen. Det var han och några killar som var 3 år yngre än honom, det var deras första gång dom var med i något sånt här och dom var lika nervösa som han om inte mer. Han tog en sista koll mot sin by alla kvinnor stod med sina små barn och vinkade hejdå åt sina käraste några grät. Andra stod bara där i chock som om dom inte visste vad som hände. Jaja folk reagerade ju olika.
Hans pappa gav honom en stor kram ”Lycka till min son och snälla.. dö inte” ,sa han och såg mot Alexus. Alexus gav honom en kort nick, klev in i vagnen och kände hur hästarna började att trava.
Efter ett par timmar stod han ute i bergen med sin rustning och sitt vapen. Allt gick nästan i slowmotion när kriget började. Runt om honom så slogs det människor. På vissa ställen stod det en och annan drake som sprutade eld. Med ett språng så sprang han det gick så snabbt. Han dödade smidigt en och annan ond människa och han såg hur hans vänner och nära dog en efter en.
Sakta såg han hur draken närmade sig honom och han drog upp svärdet till skydd och såg på honom. Med svetten rinnande ner för hans kalla panna och fingrarna hårt kring skaftet av svärdet, gav han ifrån sig ett krigsljud, sprang mot draken med snabba steg och tryckte in svärdet rakt mot drakens kropp så draken föll över honom. Det var i det tillfället han trodde han var nära på att dö. Tyngden av draken tyngde ner hans alldeles lilla och nätta kropp. Han såg hur alla onda dog en efter en innan han svimmade av.
Sakta så öppnade han ögonen och såg sig omkring ”Vad hände? Vann vi?” frågade han snabbt dom som var omkring honom och dem log stort ”Ja.. de flesta dog men alla andra bara rymde ..” sa ena killen och gick mot honom. Alexus såg upp mot honom ”Vad bra” sa han och såg sig omkring igen. Han var hemma i byn och för första gången hade han faktiskt saknat att kunna mjölka korna och skörda alla grönsaker som växte på deras åker .
Människorna hade sagt att när Alexus dödade ena draken så hade de andra drakarna blivit rädda och flygit iväg. Dom hade blivit rädda för att människorna skulle vara så starka att dom också skulle dö och det ville dom inte.
Efter ett par dagar av återhämtning stod han framför sin husdörr och kramade hårt om sin pappa ”Du lever min son.. åh vad glad jag blir jag trodde du var död med alla nyheter som jag hört från invånarna.. dom sa att du dog” sa hans far och såg på honom med glada ögon ”men du lever.. det är jag glad över nu går vi in och äter lite” sa han och drog in sin son i huset.
THE END.
