Min deckare/ Flickan i gränden

PROLOG

Nu var det dags, sista året i grundskolan och chansen till att förbättra allt. Just den tanken tänkte säkert vartenda elev som började i årskurs nio. Så tänkte Michelle, en 14 årig tjej som aldrig skulle få chansen att fylla 15, att få uppfylla sina hopp och drömmar i nian och gymnasiet.

Kapitel 1.

Skolan fylldes av ljud, ljud från elever som pratade med varandra om sommarlovet, skrattade med varandra. Ensam i ett hörn stod Michelle, 14 år. Hon fyller år sent på året så hon hade inte fyllt 15 än, det här var dagen då allt började…

Efter skolan gick Michelle ensam hem igenom mörkret, förbi byggnaderna och igenom staden. Hon bodde nämligen i utkanten av den stora staden så det tog alltid tid för henne att gå hem. Att åka buss hatade hon, en cykel ägde hon inte, varför ha en cykel? Det kostar pengar och är onödigt att ha. Mörkret hade tagit över staden. Det syntes små ljus från fönstrerna i de höga husen och bilarna åkte då och då förbi henne med hög musik.

Ut ur staden kom hon efter en kvart eller tjugo minuter.Hon känner plötsligt en metallkänsla mot nacken. Hon stelnade till, stod blixtstilla och andningen ökade.

“Vad gör en tjej som du ute när det är såhär mörkt, du vet att gatorna är farliga på kvällen”, sa en mörk röst bakom henne.

Allt var tyst, ett enda ljud kunde förändra allt det ända som hördes var bilarna som åkte. Hon blev föst in till närmaste gränd och stod mot väggen. Hon kunde inte se personens ansikte. Det var så pass mörkt ute.

Det var då det hände, pistolen laddades och gav ifrån sig ett högljutt skott som träffade Michelle i pannan, snabbt föll hon till marken och medvetandet förlorade hon snabbt.

Kommisarie Hellberg satte sig ner på sin stol. Det hade varit en lugn dag, ett fåtal människor hade ringt in men det hade varit små grejer. Tröttsamt packade han ihop sina saker men precis då han satt ner alla papper i portfolion så ringde telefonen. Fort tog han upp telefonen och svarade “Kommisarie Hellberg vad kan jag hjälpa dig med?” frågade han och lyssnade på personen som pratade “Ja, ja vi kommer, så fort vi kan, stanna exakt vart du är och rör ingenting vi kommer, ta det lugnt sätt dig ner och andas djupa andetag” sa han innan han la på. Med snabba steg samlade han in styrkan och åkte till brottsplatsen.

Personen hade beskrivit att flickan  låg naken i gränden, ett skjuthål hade hon synligt i pannan, ett mord det hade alltid varit lika obehagligt och lika skrämmande att åka till en brottsplats, han hade alltid fått den klumpen i magen av obehag. Vad hade hänt, vem hade gjort det och vem var den utsatta?

Han hade själv två döttrar runt den ålder så att höra att en 14-åring blivit mördad fick han på obehagliga tankar. Hade det varit hans dotter? Vad hade han gjort? Nej han skulle verkligen inte tänka på sådana tankar, vad han än gjorde så skulle han inte komma in på de tankarna.

De hade satt avspärrningstejp runt om brottsplatsen och säkert tagit på sig plasthandskar för säkerheten. De undersökte väl hennes kropp och såg skjuthålet i flickans panna. Hon hade dött snabbt, igenom att hon blev skjuten i pannan så gick kulan in till hjärnan och allt la av relativt snabbt, trodde Kommisarie Hellberg och såg runt på de andra.

“Jag tror starkt att det är en nekrofil, det ser ut som att hon blivit mördad före hon blev våldtagen” sa han och såg på dem. Han kollade på sin medarbetare: “du, kolla på kroppen, se om du hittar några fingeravtryck, det måste ju finnas det” sa han och han nickade: “Självklart kommisarie” sa killen kommisarien pratade med och gick mot kroppen.

Kommisarie Hellberg gick mot personen som ringt och såg på honom: “Vi tar in dig till förhör, du kan ha sett eller hört något” sa han och förde personen mot bilen. Väl framme på polisstationen så satte dom sig i förhörrummet.

Med en suck kollade kommisarie Hellberg på personen framför sig, fingrarna drog han sakta över skägget och han andades in “Har du sett eller hört något?” frågade han och suckade. Han såg på personen, en man, säkert runt tjugo eller trettio år gammal. Han såg en aning stel ut, händerna fördes smidigt över hans kala hjässa och han flyttade sig runt i stolen av obehag eller det såg ut som obehag. Han kanske gömde  något?

“Vi vill bara veta vad som har hänt, vi vill att du sitter här tills vi har hört dina tankar om det hela” påstod kommisarie Hellberg och såg på honom med hårda ögon och personen såg på honom “Jag hörde ett skrik, det är allt jag kan säga att jag hörde ett skrik sen såg jag henne” .Orden kom ut mer som ett mummel, tysta ord som nätt och jämnt kunde höras. Kommissariens hand gick över pappret när han skrev det han sa “Du kan gå, men vi kommer behöva ha inne dig för en uppföljande intervju..” sa han och såg på personen “Vi vill bara ha dina fingeravtryck samt fotatryck” tillade han försiktigt för att se personens reaktion.Personens ögonbryn höjdes och kroppen lutade sig över bordet “Tror du med fullaste allvar att jag, jag skulle mörda denna oskyldiga flicka sen våldta henne?” frågade han med en chockad ton “Vi vill vara på den säkra sidan” sa kommisarien och log innan han förde honom mot rummet. Fingeravtrycken samt fotavtryck togs och han fick säkert gå hem. Han log ett mystiskt leende innan han gick ut igenom dörren.

Sakta vände kommisarien sig om och såg mot de andra “jag tror vi har hittat en misstänkt..” sa han och såg på dom, deras blickar fördes från person till person, skannade varje person uppifrån och ner med osäkra blickar “okej men vad får dig att tro att just han är den misstänkte?” frågade den ena polisen och såg på han med en frågande blick, han andades in och drog sig ännu en gång i skägget med fingrarna “hans beteende, hur han inte ville berätta vad han sett eller hört, det ser bara misstänkt ut men vi förhör familjen och ber dom komma in dom har säkert någon liten åsikt om det hela.”

Han tog ryckigt upp mobilen. Hur skulle de reagera? Skulle de komma? Vad skulle han säga alla tankar virvlade runt i hans huvud utan en tvekan tog han upp telefonen och ringde dom.

Ton efter ton hördes i luren och efter ett par toner hörde han hur en person lyfte upp luren “Hallå du har kommit till familjen Larsson” sa personen i luren, sakta andades han in “Detta är kommisarie Hellberg. Vi har sorgligt nog hittat vad jag tror är er dotter, död vi behöver få in er för att se ifall ni misstänkt något på gång” sa han mjukt och hoppades på att de skulle komma in.

Säkert en kvart, tjugo minuter senare så hörde han hur ett antal personer skyndade sig in i rummet “Är det sant? Är hon död? Vad hände? När hände det?” sa en vuxen man och såg på han. En svag suck släpptes från kommissariens mun samtidigt som han såg på mannen “kom och sätt er så berättar jag” orden kom ut med en ledsen ton då han sa det innan han försiktigt förde dom mot ett rum. Doften av kaffe fyllde korridoren samtidigt som poliser med kaffekoppar gick förbi, vissa hade bråttom andra gick ut med en lunkande takt. Att vara polis hade varit hans drömjobb men var det verkligen så roligt att skicka ut beskeden till en nära stående att den personen just dött? Så kul är det inte, rättavsagt var det hemskt, att höra reaktionerna.

Dörren in till rummet låste han sakta upp, dörren gled upp och han släppte in familjen och satte sig ner vid bordet. Dörren stängdes samtidigt som han gick mot sin sida av bordet och satte sig.

Han svalde och såg på dem “ja, ni vet nog varför ni är här. Det är väldigt tråkigt att meddela sådant här men det måste göras… er dotter tror jag att det är har blivit mördad vi tar in er för att se om ni hittat några misstankar” sa han långsamt och såg runt på vartenda familje medlem, en person stod ut, en ungdom säkert 19. Han såg inte berörd ut överhuvudtaget utan han såg en aning glad ut.Dom berättade sakta att dom inte hade sett något misstänksamt bara att hon inte hade mycket vänner i skolan. Kommissarien nickade svagt och såg mot killen “du, stanna kvar här vi vill prata extra med dig” sa han innan familjen gick iväg. Med en försiktig blick såg killen på kommissarien.

Han suckade lågt “var vänlig och sätt dig ner” sa kommissarien och satte sig ner på en stol framför han. “så, var befann du dig måndagen mellan åtta och nio på kvällen?” frågade han samtidigt som han skannade hans ansiktsuttryck noga “hemma? var annars, tror du att jag dödade min syster eller?” frågan kom nästan ut som ett argsint tilltal “nej eller jo eller kanske… varför såg du glad ut när jag meddelade olyckan?” frågade han försiktigt, lutade sig över bordet.Tiden gick och han berättade inte så mycket. Det enda som kom ut var argsinta tilltal om att han hade misstänkt fel person och att mördaren var någon annan stans. Fingeravtrycken tog dom för att vara säkra och han fick sedan gå iväg fri. De andra poliserna såg mot han “så vadå 2 misstänkta? Hellberg du kan inte gå runt och misstänka människor för en grov nekrofilitet” sa dom. Sakta vände sig han mot dom “Har ni sett båda? Dom beteer sig som om att det är något de gömmer!” protesterade han starkt alla skrattade lågt och gick in till fikarummet för Lunch.

Sakta gick Jake, hennes bror och den misstänkte över gatorna. Fåtal stenar sparkade han till, då och då gav han ifrån sig en suck. Hur skulle han göra? Vad skulle han säga? och sist av allt Hur skulle de reagera?. Det dåliga samvetet flödade omkring han varför gjorde han det, av alla personer i världen varför hon.Problemet var att han hade varit med, han hade sett sin syster bli brutalt mördad och han hade inte gjort något. Fort skyndade han sig in till stationen och häktade in till kommissarie Hellberg “jag vet vem som mördade min syster..” sa han andfått samtidigt som han såg på han.

Hellberg flög upp ur sin stol och var fort framme vid han “vem är det? Kom så sätter vi oss” sa han samtidigt som han lugnt ledde Jake mot en mjuk stol. Det luktade kaffe i rummet, kaffe blandat med en stark lukt av rakvatten av en äldre sort, väggarna var målade i ljusblått och golvet var täckt av ett mörkt trägolv. Han andades in djupt och såg mot Hellberg “En kille, runt säkert tjugo, trettio år, inget hår på huvudet” sa han långsamt och såg på Hellberg vars ansiktsuttryck sakta ändrades till lättnad “tack, tack så jättemycket du har gjort mycket för oss” sa han och skakade hand med Jake. Fort gick kommissarie Hellberg ut “Alla! Ut med polisbilarna, sök upp Mike Söderberg han är mördaren!” sa han högt och de skyndade sig ut med polisbilarna. I en full fart åkte de mot hans hus och slog in dörren. Fort skyndade de sig in till han och tryckte han mot bordet samtidigt som dom satte handklovar runt hans handledar “Du är åklagad för mordet av Michelle Dawson” sa de och puttade ut han och mot polisbilen.